Varje människas historia

Nu när jag som bekant är sitter fast i arbetslöshetsträsket igen har Arbetsförmedlingen behagat skicka mig på kurs i "Kartläggning och kompetensinventering".
Vet inte riktigt om jag tycker att kursen som sådan hjälper mig att hitta jobb, än så länge i alla fall. Efter två träffar har nästan 50% av kursen, om inte mer, ägnats åt diskussioner om annat.
Hur som helst så har jag varit ganska road av kursen trots avsaknaden av praktisk nytta (hittills, säger fortfarande det då jag inväntar "den stora uppenbarelsen", eller vad vi nu ska uppleva som gör att vi får jobb), då jag tycker det är intressant att höra andra människors åsikter och livsöden.
Då vi är en ganska brokig skara människor, med folk från min ålder till den äldsta på 63 år, som dessutom inte hör till skaran människor som arbetat och bott på en plats hela sitt liv så kan det inte bli annat än intressant.
Att höra om folk som jobbat i Brasilien, arbetat på slott, som grafiker, inom kyrkan och en massa andra yrken. Dessutom höra skillnaden på hur det var att söka jobb på 60-talet, då man uppenbarligen gick in på AF och i stort sett fick ett jobb tilldelat, eller ännu bättre, gick in på första bästa företag man ville jobba på och oftast fick jobb där. Tänk om det var så enkelt idag! Men det kan förklara den äldre generationens oförståelse till oss som sitter fast i arbetslösheten.
Även några av den "älre generationen" som är med på kursen har svårt att förstå att det inte kan fungera på samma sätt idag. När man sitter och lyssnar på hur en kvinna i gruppen diskuterar om hur dåliga AF är då de inte skapar jobben, och varför det inte finns mer av en och den typen av jobb ute. Varför det inte finns den typen av jobb som lärlingsplats. Att arbetsgivaren kanske inte behöver just den typ av arbetskraft inom just det området slår henne inte. Utbud och efterfrågan?
Trångsyntheten är ganska stor i de äldre leden. De vill jobba med en viss sak, vägrar göra något annat, ska ha en viss lön, praktik eller utbildning kommer inte på fråga, och vägrar helt lämna stan. Ni ser mönstret här va? ;)
Själv känner man sig väldigt öppen för olika lösningar i jämförelse. Får jag ett jobb, helst i stan så är jag nöjd, enda jag väljer bort helt är vården, annars är jag öppen för det mesta.
Men trots de här människornas trångsynthet så var det inte de som irriterade mig mest på kursen. Det var istället en av de yngre. En människa som har gått högskola i flera år, jobbade senast under gymnasiet och har sen gått hemma i fem(!) år. En sån människa som är totalt obrydd och ändå har haft tur hela livet med att allt har löst sig. Enda skälet till att han var arbetslös (förutom av egen vilja(!)) var att han inte hade Rättat C-uppsatsen!
Att han sen slänger ur sig kommentaren att "alla vet ju hur nice det är att vara arbetslös, jag var det några år för att bara ta det lugnt, vara med barnene och resa." Inte undra på att folk tycker att vi som är arbetslösa är lata och bortskämda när man hör honom! Sen undrar jag vad han har för über-akassa som har råd att göra allt det där? En annan har just såpass att man kan skrapa ihop och betala räkningarna, om ens det!
Nej, hela den här människans attityd och oengegemang störde mig rejält. Mest för att han förstör för oss som faktiskt är i verkligt behov av a-kassa och faktiskt söker jobb varje dag.

Men, nog tjatat om detta. Hur många orkade läsa ända hit, räck upp en hand! ;)